Skjuta på budbäraren
•
Stockholm Report
NEW YORK. Vem får säga vad?
JD Vances tal i München på Alla Hjärtans Dag föll inte i god jord. I varje fall inte bland många av de närvarande och deras allierade i europeisk press och social media.
Innehållet var i sig inte särskilt kontroversiellt.
Vance pratade om yttrandefrihet, respekt för folkvilja och betydelsen av ett stärkt europeiskt försvar.
Problemet var att det var Vance som talade. I publikens ögon företräder han en moraliskt underlägsen regering. Vem är Vance att läxa upp Europa?
Till att börja med tror jag att man måste förstå det amerikanska vurmen för yttrandefriheten. Övertygelsen om att denna är en demokratisk grundbult är djupt rotad. Konstitutionens första tillägg heligt. Ändå har principen utmanats. De senaste åren har den amerikanska administrationen pressat sociala medier att censurera innehåll, inklusive sådant som visat sig vara korrekt. Vid sidan av sakfrågor som ekonomi och migration bidrog värderingsfrågor som yttrandefrihet till Trumps jordskredsseger.
Yttrandefrihet brukade inte och borde inte vara en höger eller vänsterfråga, men har i olika tider företrätts av olika sidor. Länge värnades det fria ordet av vän
•
Vi har berett oss vid att äga det trevligt, men beneath festen existerar det enstaka som spyr på hallmattan. Väluppfostrade likt vi existerar låtsas oss självklart ej om detta. Då sker det förfärliga att någon börjar prata om spyan och därför kan oss inte längre låtsas vilket att den inte finns där. Ilskan riktas mot den såsom inte kunna hålla tand för tunga. Den vilket spydde går däremot fri.
Professor Clay Routledge beskriver inom sin litteratur Supernatural () hur hans universitets fotbollslag enstaka dag spelade en match på upphöjd nationell nivå. Därför ägde en tv ställts upp i enstaka skolsal, var de liksom ville kunde följa matchen. Universitetets team ledde överlägset och såg ut för att vinna. dock en små flicka vid nio mot tio kalenderår sade något om för att det kvar var fullt möjligt för att de förlorade. Detta retade en myndig karl inom rummet därför att denne sade mot henne vid skarpen för att om denna fortsatte för att bringa tragedi över laget var dem tvungna för att kasta ut henne. detta fanns en tjugotal fullvuxna personer i rummet men ingen försökte försvara flickan. Uppenbarligen accepterade dem den vuxnes tro vid att en felaktigt mening kunde påverka matchens utgång. Och detta var alltså akademiker vid ett högskola. Alldeles oreflekterat trodde dem alltså för att det utma
•
Vanligt är också att mottagaren av budskapet, "skjuter budbäraren". Det vill säga att man blir arg på budbäraren i stället för på avsändaren. Lika vanligt är det att man blir så arg på budskapet att både budbäraren och avsändaren får en "släng med sleven". Blir man tillräckligt arg och besviken, så tar man inte åt sig av budskapets innehåll utan förnekar eller förkastar det. Blir man lite mindre arg, då kanske man försvarar sig eller börjar förklara. Ytterst sällan tar man åt sig budskapet och försöker förstå det.
Trots att jag själv varit budbärare, inte minst som förtroendeman, som mellanchef eller som högsta chef, så tycker jag inte om "budbärarsystemet". Jag tycker bäst om att få budskapet direkt från avsändaren. Därmed inte sagt att jag aldrig hamnar i försvarsställning när jag får budskapet dire